Ett spel som var helt jävla omöjligt. Förlåt, det ÄR helt jävla omöjligt.
Inte nog med att det är omotiverat svårt, (nästan)varje bana slutar med att man får välja mellan två vägar vidare. Det finns inga som helst ledtrådar till vad man ska välja utan man är helt utlämnad till trial-and-error.
Något som gör att man sliter sitt hår av förtvivlan ibland då man råkat loopa sig tillbaks till en tidigare nivå. Suck.
Power ups är inte mycket till hjälp, och i början är karaktären sjukt seg för att senare ha slukat för många speed ups och därmed bli helt okontrollerbar.
Jävla muppiga skitspel!
jag har ingen aning om hur många timmar det där spelet stal av min ungdom då jag naivt försökte komma nånstans i det spelet som helt saknar nån sorts sparfunktion som gör att man måste klara möget på en sittning.
Psykbryt. Ridå.
5 kommentarer:
Min barndoms hatobjekt #2.
Jaså, vad var nummer ett?
Känslan av att en dag skulle någon måla en taveljävel av fanskapet.
Section Z är ondska.
Ett av få Nintendospel jag ägt och inte kunnat varva. Skönt att höra att det finns fler...
Beer-naise: Haha. Delad misär är inte lika hemsk misär..
Skicka en kommentar