Jag åkte till ICA i fredags med mamsen.
När man är på ICA med sin mamma så är man tillåten att gå och titta(läs; springa, samt titta med fingrarna som om man vore gravt synskadad) i leksaksavdelningen. ÄVEN OM MAN ÄR TRETTIO ÅR. Man är alltid ett barn i mammas sällskap. Sådetså.
Det jag såg var något jag inte kunde lämna varuhuset utan.
Så nu har populationen i lägenhetsrepubliken ökat med ett huvud.
Jag ber att få presentera:
IG-86. Fast jag kallar honom för Igor. Han är helt okej med det.
Igor och jag blev vänner på absoluta direkten.
En vänskap som växte sig ännu starkare när jag bad honom att välja en film vi skulle se på igårkväll.
Se själv vilken film han valde.
Empire Strikes Back är både min och den lilla robotens favorit i Star Wars-triologin(jag avskyr folk som skriver/säger triOlogi så därför skriver jag det bara för att du ska veta att det är fel, Igor nickar instämmande om du undrar).
Efter filmen så tjatade Igor en massa om att hans lillebror, IG-88, gjorde en liten roll i filmen. Eftersom jag nog missade det så skulle
någon prompt googla fram bevis efter att jag råkat yttra
"pic or it didn't happen"
Jag anser fortfarande att det bara är en statistroll eftersom han inte hade några repliker och att man därför inte kan förväntas komma ihåg en robot som lika gärna kunde varit en pappfigur.
När Igor senare skulle gå ut i köket och hämta nåt gott ur kylskåpet, så sprang han på Darth Arnold
Katten heter faktiskt så. Grymt namn. Arnold blev aningens förnärmad då han inte förtjänade att få en pickadoll riktiad rakt mot fejan.
Nåja, de verkade inte vara helt osams när han väl stoppat undan bössan.
Idag var det en "ta med dig en liten varelse till jobbet"-dag.
Därför följde Igor med för att se vad jag har för mig om dagarna.
Han blev ganska nöjd med att få reda på att jag håller och bygger en egen dödstjärna. Givetvis ville han hjälpa till.
Här ser man ju att han inte riktigt vet vad han ska göra med den lilla, men ack så viktiga, kabelbiten.
När man ser det från hans vinkel är det lätt att förstå hur klurigt det kan te sig när man är så pytteliten som Igor.
Det är ju inte utan att man förstår honom.
Efter lite berättande, förklarande och pekande så spottade han i nävarna och började slita.
Här jobbas och slits det för fullt.
Efter ett tag så blev det lunch och jag hittade en oskrapad trisslott som jag hade liggandes i mitt skåp.
Jag hade direkt en frivillig som ville hjälpa mig med att skrapa lotten.
Jag är fortfarande inte miljonär. Trist.
Efter lunch var det bara att gå tillbaks och fortsätta där vi slutade.
Jag tyckte att kabelbiten var misstänkt lik den han bar runt på innan lunchen. Igor hävdade annat och sa att han minsann slet bra mycket bättre än vad jag gjorde.
Kanske var det så.
Jag vet inte.
När jobbet var slut så begav vi oss till närmsta hållplats för att invänta nästa buss so skulle ta oss till tågen hemåt.
Igor satt och berättade att han tyckte att det var svårare att bygga en dödsstjärna än vad han först föreställt sig, och han därför kände en viss ödmjukhet gentemot slavjävlarna som jobbade med sån skit. Han tillade dock på slutet att han fortfarande ansåg dem vara en hög med muppar som kunde kyssa hans skinande metallröv.
Bussresan blev därför ganska tyst då jag kände att han sårat mina känslor lite grann.
Se så liten den jävla roboten ser ut där han sitter alldeles allena i bussätet.
Förresten, är det nån som har en tvångströja över? Jag verkar vara i behov av en..
Denna gång blev det ett blått Yoshi-ägg från Super Mario World till SNES.
Japps. Du ser helt rätt.
En gammal version av Punisher-loggan. Jäkligt snygg. Klicka HÄR för att se vem som varit så snäll och sponsrat den. En skalle som var en av de första jag skissade upp och som bara legat och väntat på att sponsringen skulle bli av innan jag kunde måla klart den och lägga upp den på bloggen.
Snabbt som fan avslutade Igor samtalet och vägrade förtälja vad han och Vader samtalat om.
Visserligen har inte stormsoldaterna hittat robotarna de letar efter, men det har definitivt inte polisen heller gjort.
IG-86. Fast jag kallar honom för Igor. Han är helt okej med det.
Empire Strikes Back är både min och den lilla robotens favorit i Star Wars-triologin(jag avskyr folk som skriver/säger triOlogi så därför skriver jag det bara för att du ska veta att det är fel, Igor nickar instämmande om du undrar).
Jag anser fortfarande att det bara är en statistroll eftersom han inte hade några repliker och att man därför inte kan förväntas komma ihåg en robot som lika gärna kunde varit en pappfigur.
Katten heter faktiskt så. Grymt namn. Arnold blev aningens förnärmad då han inte förtjänade att få en pickadoll riktiad rakt mot fejan.
Här ser man ju att han inte riktigt vet vad han ska göra med den lilla, men ack så viktiga, kabelbiten.
Det är ju inte utan att man förstår honom.
Här jobbas och slits det för fullt.
Jag hade direkt en frivillig som ville hjälpa mig med att skrapa lotten.
Jag tyckte att kabelbiten var misstänkt lik den han bar runt på innan lunchen. Igor hävdade annat och sa att han minsann slet bra mycket bättre än vad jag gjorde.
Igor satt och berättade att han tyckte att det var svårare att bygga en dödsstjärna än vad han först föreställt sig, och han därför kände en viss ödmjukhet gentemot slavjävlarna som jobbade med sån skit. Han tillade dock på slutet att han fortfarande ansåg dem vara en hög med muppar som kunde kyssa hans skinande metallröv.
Se så liten den jävla roboten ser ut där han sitter alldeles allena i bussätet.
En styck tetrisskalle. Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.
Jadå, 20x20cm är rätt gissat.
20x20. Otippat? Nej.
Skallen har jag snott från mitt senaste t-tröjeinköp. Torture Division.
20x20cm är storleken. Givetvis.
Målningen är 18x24cm och föreställer den allra sista bossen i Mega Man 2. Detta det allra bästa spelet som gjorts i Mega Man-serien.
Ett stort tack till världens bästa mamma som väljer att sponsra mig i detta projekt som kommer att dra mig ner i fördärvet.
Jag var alltså nummer 255 i världen. Fyfan vad bra jag är. Mindre än två miljarder poäng bakom de bästa i världen. Efter lite bläddrande i highscore-listan upptäcker jag att jag är drygt tio miljoner bakom sverigeettan.
En uppspänd kanvasduk som mäter ofantliga 6x8cm.
Jajamen. 20x20cm.
Då är det, om jag nu räknat rätt, bara 651 stycken kvar. Fan det är ju nästan nerförsbacke härifrån!
