Dio med världens ostigaste slinga på sitt samvete[Rainbow in the Dark, för de som är lite efterblivna och inte kan lista ut det själv] gick ju hädan till följd av cancer.
Tråkigt. Jag känner inte karln. Jag har inte lyssnat till nämnvärt mycket av det han producerat heller. Eftersom jag får alltför stor dos av engelska i mitt liv så tänker jag inte skriva R.I.P.
Inte heller nåt "vila i frid".
Det är ju inte så att människan sover. Ssscch. Var tyst så att du inte väcker honom!
Är man död så är man lika levande som nån som inte har blivit till. Inte fan hör man nån säga "vila i frid" till alla ofödda "själar".
Paul Gray som var en av grundarna i Slipknot knarkade väl troligtvis ihjäl sig häromdagen.
Det jag mest undrar över där är hur bandet kommer att göra nu.
Ett band som jag tappade intresset för när de släppte sin tredje skiva.
Ett band som gett mig en av de vildaste och mest intensiva konsertupplevelserna när jag såg dem i Köpenhamn 2002. Under turnén så spelade bandet in dvdn Disasterpieces.
De spelade i en sketen jävla gymnastiksal när jag såg dem uppträda.
Blev jäkligt imponerad av det där effektfulla trumsolot.
Det jag dock bär med mig mest från konserten är en sak som, efter sista låten, landade på min übersvettiga axel och fastnade.
Paul Grays plektrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar