Jobbigt.

Vafan!

Livet är hårt, otacksamt och luktar illa.
Som om det inte vore nog med det så ska det spenderas i umgänge med en massa dryga jävla människor.

För att livet inte ska tas för lätt på så tvingas vi som inte är lottovinnare[nåja, jag vann faktiskt 80kr på lotto härförleden, hade gärna sett sex nollor till i beloppet dock] jobba och slita för ha råd med mat så att vi kan göra vårt bästa för att äta oss rultiga likt danska jävla julegrisar.

Nöff-jävla-nöff.

För att jag inte ska bli alldeles helt sjukt galen[svenskat, är det ett egna språket?] så har ledningen för The Slusk Truman Show beslutat att jag ska börja jobba.

Jag är så sjukt nöjd med detta att jag numera stiger upp ur graven, förlåt; sängen, 04.30 varje morgon. Det ger mig en kvart att äta frukost och göra mina morgonbestyr.
Det är inga problem. Jag är ju en slusk så under de tio minuterna jag släpper ut morgonpisset så inmundigar jag frukosten simultant.

Eftersom det här med vardagskrigandet för att få välfärden att gå ihop sig är så satans skoj, så kommer jag inte hem förrän 18.30 på kvällarna.

Det är nu som blogginlägget blir relevant.
Det blir inte mycket målande med så mycket tid hemifrån.
Jag ska göra mitt bästa för att prångla ut målningar i så snabb takt som möjligt[utan att kompromissa på kvaliteten förstås] men jag har vissa åtaganden som jag måste fullfölja innan jag börjar måla åt mig själv.
Så det är som så att min gigantomålning får snällt vänta med att bli arbetad på tills på helgerna.

Så avslutar jag med en stilla önskan om att Montreal får påhälsning av en atombomb.
Tackhaj.